acceptera

Då var det dags att ha ett första utvärderingsmötet. Jag, min arbetsgivare, min handläggare på försäkringskassan, psykiatrisjuksköterska och min läkare skulle träffas för att tillsammans göra upp en rehabiliteringsplan.

Jag var ömsom tillfreds med att alla samtidigt skulle träffas för att prata, ömsom väldigt orolig för vad alla skulle säga. Jag visste inte direkt hur ett sånt här möte gick till även om jag fått det förklarat för mej. Jag drömde mardrömmar om det flera nätter innan att alla hade gaddat ihop sej och bestämt vad som skulle hända, och att jag klev in i ett jättestort rum med ett gigantiskt bord. Jag fick sitta längst bort, så jag hörde knappt vad dom sa. Dom hade kommit fram till att jag var frisk som en nötkärna och att jag skulle återgå till mitt arbete omgående. Den tid jag varit felaktigt sjukskriven skulle jag få jobba igen på övertid. En tung stor klubba föll ner på bordet och alla reste sej upp och lämnade mej kvar i rummet. Av ren panik vaknade jag upp i sängen och var helt genomsvettig. Hur fan skulle detta gå?!
 
Dagen kom och det var dags att göra upp en rehab-plan. Vi träffades på Vårdcentralen i Kil och satte oss ner i ett litet;) konferensrum. Alla presenterade sej utom jag, de visste ju vad jag var för en... Sen kom frågan: "Hur mår du"? Jag böjade nästan skratta, vilken fråga.. Men jag redogjorde för den senaste tiden så gott jag kunde. Sedan berättade min psykiatrisjuksköterska och min läkare om hur de hittills bedömde mitt sjukdomsförlopp. Min handläggare från F-kassan anteckande hela tiden. Hon ställde också frågor om hur jag tänkte kring mitt jobb och om jag just då visste om jag kunde tänka mej att pröva komma tillbaka när det var aktuellt för arbetsträning.

Jag hade egentligen inte alls tänkt så långt. Jag hade fokuserat på att ta dag för dag och komma tillbaka till ett något sånär socialt liv. Att tänka på att börja arbetsträna fick inte plats i mitt huvud. Jag klarade inte av att tänka på politik eller att titta på nyheterna, och hur skulle jag då kunna arbeta med det på heltid. Men, som den duktiga flickan jag är, sa jag ändå att jag var villig att försöka, fast jag inte alls hade ängnat en tanke på det.

Mötet var över efter ca en timme och jag var positivt överraskad. Jag var nöjd. Jag fick fram det jag ville och jag var mycket nöjd med min handläggare från F-kassan. Hon var ganska ung och kompetent och jag fick snabbt förtroende för henne. Jag hade innan fått höra om alla skräckexempel som jobbar  som handläggare i såna här ärenden, men min erfarenhet blev raka motsatsen. Skönt!

Det vi tillsammans kommit fram till var att jag skulle besöka min arbetsplats. Bara besöka och inte göra något förutom att prata med mina kollegor. Ja.. det var ju ok tänkte jag. Det handlade både om att jag skulle få en känsla för om jag över huvudtaget kunde besöka platsen där jag bröt ihop, och om att jag skulle få lite rutin i vardagen igen. Ha en tid att passa, och att komma hem ifrån att ha gjort något. Rutin i vardagen var jag verkligen i behov av.

Så, vi gjorde upp att jag skulle besöka min arbetsplats tre gånger i veckan, ungefär en till två timmar åt gången. Det kändes ganska ok tyckte jag efter en stunds fundering. Jag hade inte varit där över huvud taget på nästan tre månader, och jag kände mej lite nervös. Jag hade inte ens gått förbi byggnaden.

När jag kom hem och fått lite andrum efter mötet, kändes det ändå skönt att det fanns lite att planera. Jag gjorde egentligen ingenting om dagarna och min kalender var helt tom. Det var ju inte konstigt heller, och det var precis vad jag behövde när jag blev sjuk. Men nu började jag få lite mer energi och behövde "träna upp" min sociala förmåga ingen. Det kändes skönt att ha något att göra även om det vara var en till två timmar tre gånger i veckan.

Jag skulle snabbt bli varse om att det lilla räckte för att känna mej helt slutkörd.

...Life will smile for you.

Det började jag lite smått inse, att jag var tvungen att jobba stenhårt för att komma tillbaka, att livet måste gå vidare. Jag insåg att jag måste förändra en hel del i min tillvaro för att bli frisk. Jag kunde också se tillbaka på hur jag levt innan jag blev sjuk och kunde ganska snabbt göra upp en lista för mej själv med vad jag ville ha tillbaka från mitt liv innan och inte.

Det var ju bara att välja och vraka tyckte jag först.. Hur vill jag vara, vem vill jag bli. Fullt så enkelt skulle det ju inte bli. Lite komiskt att jag trodde det kunde funka så;)

Men, vad hade jag egentligen gått igenom den senaste tiden? Jag började kunna prata om min depression med människor i min omgivning, kollegor, bekanta som hört genom någon annan bekant vad som hade hänt osv. Kommentarer som att "jag säkert skulle komma att dra lärdon av detta" och "utvinna något positivt av det efter en tid" eller att jag genom min depression skulle "lära känna mej själv bättre". Ja, jo.. nu när jag fått perspektiv på det kan jag väl erkänna att det låg en och annan sanning bakom detta, men just då.. Det blev som en press på mej att jag ännu inte upptäckt något jag kunde dra lärdom av, eller lära känna mej själv? Vadå? Jag fattade egentligen inte vad det innebar. 

Men, efter lite grubblingar på det under sena kvällar och nätter så förstod jag att det var en del i rehabiliteringen. Jag var ju tvungen för min egen skull att på något sätt komma på vad problemet var som hade utlöst detta. Det fanns ju naturligtvis inget enkelt svar på det eller en enda faktor, men några pusselbitar kunde jag nog skrapa ihop. Jag levde så himla stressigt, hade knappt tid att andas. Mitt jobb handlade mycket om att jag hamnade i konflikter med människor som inte delade min politiska åsikt. Jag tog mer stryk av det än jag anade. Ett förhållande som sprack och ett långt letade efter ny lägenhet och en nyinköpt bil (som var ett jävla måndasexemplar) som bilverkstan förfogade över mer än vad jag gjorde. 
Ja, och så var det detta med mat. Att inte ha någon särskild aptit sedan ett halvår tillbaka började också ta ut sin rätt. Det i kombination av knackig sömn. Inte konstigt att kroppen säger ifrån!

Så, vem var jag som jag skulle lära känna? Det är ganska smärtsamt att sitta och utvärdera sitt liv. Jag var bara 22 år och hade redan klappat ihop. Herregud! Hur kommer mitt  framtida liv se ut egentligen? Är jag en svag jäkel som kommer få en depression i minsta motgång? Jag var uppriktigt rädd. 

Jag sökte mer och mer information om depression och de olika "faserna"  man förmodligen skulle gå igenom allt eftersom man blev friskare. Jag var nu i det stadiet då jag hade ätit Cipramil i tre månader och faktiskt kände mej lite stabilare känslomässigt. De bra dagarna blev fler och fler, men å andra sidan plågade mej de dagar jag var låg. VARFÖR kunde jag aldrig bli frisk?! Jag var så ofantligt trött på att vara sjuk och inte kunde få må bra. Att vakna på morgonen och känna mej utvilad. Det gör jag inte än idag.

Min pojkvän var ju naturligtvis glad för min skull att jag började må bättre och ville uppmuntra mej med roliga saker som korta resor över helgen och andra mysiga saker, men jag kunde ännu inte vara så spontan. Jag var tvungen att förbereda mej mentalt för ett biobesök eller ett restaurangbesök för att kunna klara av det. Det var frustrerande för honom- han trodde att jag var "frisk nu". Så var det också för min familj och vänner. De trodde i all välmening att jag var redo för att vara bland folk på stan och att jag nu kunde hantera det, men fortfarande var mitt "nya skal" väldigt skört och krävde därför noga förberedelse av mej själv.
Så, återigen kände jag mej som den eviga glädjedödaren, den omständiga. Men de som verkligen var mina vänner förstod och ställde upp för mej än en gång.

Tack.