Det första mötet

Då var det dags att ha ett första utvärderingsmötet. Jag, min arbetsgivare, min handläggare på försäkringskassan, psykiatrisjuksköterska och min läkare skulle träffas för att tillsammans göra upp en rehabiliteringsplan.

Jag var ömsom tillfreds med att alla samtidigt skulle träffas för att prata, ömsom väldigt orolig för vad alla skulle säga. Jag visste inte direkt hur ett sånt här möte gick till även om jag fått det förklarat för mej. Jag drömde mardrömmar om det flera nätter innan att alla hade gaddat ihop sej och bestämt vad som skulle hända, och att jag klev in i ett jättestort rum med ett gigantiskt bord. Jag fick sitta längst bort, så jag hörde knappt vad dom sa. Dom hade kommit fram till att jag var frisk som en nötkärna och att jag skulle återgå till mitt arbete omgående. Den tid jag varit felaktigt sjukskriven skulle jag få jobba igen på övertid. En tung stor klubba föll ner på bordet och alla reste sej upp och lämnade mej kvar i rummet. Av ren panik vaknade jag upp i sängen och var helt genomsvettig. Hur fan skulle detta gå?!
 
Dagen kom och det var dags att göra upp en rehab-plan. Vi träffades på Vårdcentralen i Kil och satte oss ner i ett litet;) konferensrum. Alla presenterade sej utom jag, de visste ju vad jag var för en... Sen kom frågan: "Hur mår du"? Jag böjade nästan skratta, vilken fråga.. Men jag redogjorde för den senaste tiden så gott jag kunde. Sedan berättade min psykiatrisjuksköterska och min läkare om hur de hittills bedömde mitt sjukdomsförlopp. Min handläggare från F-kassan anteckande hela tiden. Hon ställde också frågor om hur jag tänkte kring mitt jobb och om jag just då visste om jag kunde tänka mej att pröva komma tillbaka när det var aktuellt för arbetsträning.

Jag hade egentligen inte alls tänkt så långt. Jag hade fokuserat på att ta dag för dag och komma tillbaka till ett något sånär socialt liv. Att tänka på att börja arbetsträna fick inte plats i mitt huvud. Jag klarade inte av att tänka på politik eller att titta på nyheterna, och hur skulle jag då kunna arbeta med det på heltid. Men, som den duktiga flickan jag är, sa jag ändå att jag var villig att försöka, fast jag inte alls hade ängnat en tanke på det.


Mötet var över efter ca en timme och jag var positivt överraskad. Jag var nöjd. Jag fick fram det jag ville och jag var mycket nöjd med min handläggare från F-kassan. Hon var ganska ung och kompetent och jag fick snabbt förtroende för henne. Jag hade innan fått höra om alla skräckexempel som jobbar  som handläggare i såna här ärenden, men min erfarenhet blev raka motsatsen. Skönt!


Det vi tillsammans kommit fram till var att jag skulle besöka min arbetsplats. Bara besöka och inte göra något förutom att prata med mina kollegor. Ja.. det var ju ok tänkte jag. Det handlade både om att jag skulle få en känsla för om jag över huvudtaget kunde besöka platsen där jag bröt ihop, och om att jag skulle få lite rutin i vardagen igen. Ha en tid att passa, och att komma hem ifrån att ha gjort något. Rutin i vardagen var jag verkligen i behov av.


Så, vi gjorde upp att jag skulle besöka min arbetsplats tre gånger i veckan, ungefär en till två timmar åt gången. Det kändes ganska ok tyckte jag efter en stunds fundering. Jag hade inte varit där över huvud taget på nästan tre månader, och jag kände mej lite nervös. Jag hade inte ens gått förbi byggnaden.

När jag kom hem och fått lite andrum efter mötet, kändes det ändå skönt att det fanns lite att planera. Jag gjorde egentligen ingenting om dagarna och min kalender var helt tom. Det var ju inte konstigt heller, och det var precis vad jag behövde när jag blev sjuk. Men nu började jag få lite mer energi och behövde "träna upp" min sociala förmåga ingen. Det kändes skönt att ha något att göra även om det vara var en till två timmar tre gånger i veckan.

Jag skulle snabbt bli varse om att det lilla räckte för att känna mej helt slutkörd.


Kommentarer
Postat av: Busan


Dejt är ordnad till dig.
När kan du?
//Busan

2007-09-04 @ 23:56:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0