It is true...
Det började jag lite smått inse, att jag var tvungen att jobba stenhårt för att komma tillbaka, att livet måste gå vidare. Jag insåg att jag måste förändra en hel del i min tillvaro för att bli frisk. Jag kunde också se tillbaka på hur jag levt innan jag blev sjuk och kunde ganska snabbt göra upp en lista för mej själv med vad jag ville ha tillbaka från mitt liv innan och inte.
Det var ju bara att välja och vraka tyckte jag först.. Hur vill jag vara, vem vill jag bli. Fullt så enkelt skulle det ju inte bli. Lite komiskt att jag trodde det kunde funka så;)
Men, vad hade jag egentligen gått igenom den senaste tiden? Jag började kunna prata om min depression med människor i min omgivning, kollegor, bekanta som hört genom någon annan bekant vad som hade hänt osv. Kommentarer som att "jag säkert skulle komma att dra lärdon av detta" och "utvinna något positivt av det efter en tid" eller att jag genom min depression skulle "lära känna mej själv bättre". Ja, jo.. nu när jag fått perspektiv på det kan jag väl erkänna att det låg en och annan sanning bakom detta, men just då.. Det blev som en press på mej att jag ännu inte upptäckt något jag kunde dra lärdom av, eller lära känna mej själv? Vadå? Jag fattade egentligen inte vad det innebar.
Men, efter lite grubblingar på det under sena kvällar och nätter så förstod jag att det var en del i rehabiliteringen. Jag var ju tvungen för min egen skull att på något sätt komma på vad problemet var som hade utlöst detta. Det fanns ju naturligtvis inget enkelt svar på det eller en enda faktor, men några pusselbitar kunde jag nog skrapa ihop. Jag levde så himla stressigt, hade knappt tid att andas. Mitt jobb handlade mycket om att jag hamnade i konflikter med människor som inte delade min politiska åsikt. Jag tog mer stryk av det än jag anade. Ett förhållande som sprack och ett långt letade efter ny lägenhet och en nyinköpt bil (som var ett jävla måndasexemplar) som bilverkstan förfogade över mer än vad jag gjorde.
Ja, och så var det detta med mat. Att inte ha någon särskild aptit sedan ett halvår tillbaka började också ta ut sin rätt. Det i kombination av knackig sömn. Inte konstigt att kroppen säger ifrån!
Så, vem var jag som jag skulle lära känna? Det är ganska smärtsamt att sitta och utvärdera sitt liv. Jag var bara 22 år och hade redan klappat ihop. Herregud! Hur kommer mitt framtida liv se ut egentligen? Är jag en svag jäkel som kommer få en depression i minsta motgång? Jag var uppriktigt rädd.
Jag sökte mer och mer information om depression och de olika "faserna" man förmodligen skulle gå igenom allt eftersom man blev friskare. Jag var nu i det stadiet då jag hade ätit Cipramil i tre månader och faktiskt kände mej lite stabilare känslomässigt. De bra dagarna blev fler och fler, men å andra sidan plågade mej de dagar jag var låg. VARFÖR kunde jag aldrig bli frisk?! Jag var så ofantligt trött på att vara sjuk och inte kunde få må bra. Att vakna på morgonen och känna mej utvilad. Det gör jag inte än idag.
Min pojkvän var ju naturligtvis glad för min skull att jag började må bättre och ville uppmuntra mej med roliga saker som korta resor över helgen och andra mysiga saker, men jag kunde ännu inte vara så spontan. Jag var tvungen att förbereda mej mentalt för ett biobesök eller ett restaurangbesök för att kunna klara av det. Det var frustrerande för honom- han trodde att jag var "frisk nu". Så var det också för min familj och vänner. De trodde i all välmening att jag var redo för att vara bland folk på stan och att jag nu kunde hantera det, men fortfarande var mitt "nya skal" väldigt skört och krävde därför noga förberedelse av mej själv.
Så, återigen kände jag mej som den eviga glädjedödaren, den omständiga. Men de som verkligen var mina vänner förstod och ställde upp för mej än en gång.
Tack.
Örebro på onsdag?
//Pensionerad oman ;)
jag hejar på dig gumman!!
För att förstå hur det känns att vara deprimerad måste man nog nästan ha varit det.
Flosklerna haglar från nära och kära och hur välmenta de än är och hur mycket sanning det kan ligga i dem så hjälper de verkligen inte när man mår dåligt.
Har man tur finner man någon som kan ge en redskap för att själv ta sig framåt. Kunskap och sjukdomsinsikt är viktigt. Men det är också viktigt att anhöriga för veta vad det egentligen är som pågår. Man kan inte bara "rycka upp sig" från en depression och det hjälper massor om de närmaste förstår det.
Depression är en verklig sjukdom, precis som tex diabetes eller struma. Alla 3 beror på rubbningar i produktionen av olika substanser men bara 2 tas på allvar...
Kämpa på vännen!! Hör av dig när du vill:-)
Sandra, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hejar på dig och hoppas att allting ska ordna sig för dig en vacker dag.
Jag fick aldrig reda på vad som hände, en dag var du plötsligt inte med på SSU-mötena i Kil längre. Men jag hörde något om en sjukskrivning, eller något sådant.
Jag tänkte bara säga att jag känner igen mig så väl i dina ord. Jag har ju själv varit sjukskriven för något år sedan. Och håller just nu på att komma in i vardagen igen, försöker att börja skolan på riktigt efter så många år.
Och det där med att lära sig av att må dåligt, det låter som en klyscha, som personer som inte har någon aning om vad de pratar om har sagt. Men jag säger dig bara, det är sant. Trots att det känns som om hela livet är på väg ur ens händer vid vissa tillfällen så lär man sig. Man hittar andra personer som har varit insatta i ungefär samma situation. Man lär sig uppskatta livet, man tar vara på de stunderna som verkligen är värda någonting. Och man växer som person, man blir mer insatt i livet, man växer verkligen.
Jag är ännu inte helt frisk, men jag har ändå lärt mig så mycket redan nu. Efter flera år, så har jag äntligen kommit till en punkt då jag kan se en liten positiv sak med att ha ha/har det svårt.
Jag hoppas du hittar tillbaka till den underbara, glada Sandra som vi hade på mötena. Och i framtiden hoppas jag att du sätter dig själv på första plats, och tar allting annat därefter. För detta är ändå ditt eget liv, du ska kunna leva och njuta av vardagen precis så mycket som du är värd till!
Oj nu blev det långt, men jag bryr mig och hoppas verkligen att det ordnar sig. Många kramar Elin i kil :)
