acceptera

Jag skulle träffa en psykiatrisjuksköterska för första gången. Jag var inte så nervös alls. Mest förväntansfull.
Jag har alltid haft lättför att prata av mej och inte känt mej obekväm i att prata med utomstående osv.
Det kändes bara skönt att jag skulle få svar på en massa frågor om depression som hade poppat upp inom mej. Hur jag skulle hantera vissa dagar och situationer. Varför det var si och så.

Det fanns ingen, inte en enda som jag tyckte förstod vad jag gick igenom. Och förmodligen var jag den enda i världen som hade en depression. Så löjligt, men så var det just då. Jag var arg och frustrerad av att vara "fånge i mej själv". Därför skulle det bli så skönt att få prata med någon som hade kunskap om detta.

Det var en glad kvinna som mötte mej på vårdcentralen i kil. Jag kände direkt att det skulle vara lätt att öppna mej för henne. Jag minns inte allt vad vi pratade om, men jag vet att jag hade fått en aha-upplevelse när jag kom därifrån. Så många av de symptom och hur en depression yttrar sej, både psykiskt och fysiskt, blev normalt. Det var inte konstigt att jag var så obeskrivligt trött eller likgiltig. Det var inte längre konstigt att jag inte kunde tänka logiskt eller läsa tidning och böcker. Allt det här som jag kämpade med att försöka förstå mej på blev ok. För det var precis vad en depression var. Att vara deprimerad handlar i de allra flesta fall att man ser sej själv som värdelös, och att man inte finner glädje eller lust i något. Att vara deprimerad handlar om att känna skuld och ångest. Skam. Att inte kunna sortera tankarna.

Under den lite dryga en timmen jag satt och pratade hade jag känt nästan helt och fullt att jag var normal. I alla fall i facket "deprimerad". Jag var inte alls konstig. Jag var bara sjuk. Punkt. Ho berättade vidare om olika stadier i en depression och förklarade att detta kommer ta tid, men gav mej lite riktlinjer för hur jag skulle tackla vissa situationer. Vilka fällor jag säkerligen skulle trampa i både en och två gånger. Och med facit i hand hade hon rätt i allt hon sa.

Då när jag hade börjat få bättre dagar blev jag så ivrig och ville "passa på" att göra en massa saker. Träffa vänner, gå ut på stan en sväng, köra bil.. Men, aj vilka konsekvenser det fick. Att vara på stan någon timme med kompis, innebar att jag dagen efter var tillbaka i det svarta dunkla. Ångest. Mitt "batteri" klarade inte av en sådan påfrestning. Det jag egentligen skulle ha gjort de dagar jag mådde bra var att pusta ut och vila. Men, jag höll ju på att bli tokig av att bara vara hemma, och inte få vara normal. Jag ville bara få vara som alla andra en liten stund.

Jag fick ett häfte innan samtalet var slut. "En hjälpande hand". Det var enkel text om vad en depression är och en man som själv gått igenom samma sak som jag skrev hur han kände i början. Det var helt otroligt att läsa. Jag grät hela tiden när jag läste. Det var så känslofyllt. HUR kunde han skriva det om jag gick runt och tänkte hela tiden, fast inte kunnat formulera. Så otroligt skönt och befriande.

Jag var inte ensam i mörkret trots allt.

Jag minns den här dagen så tydligt. Jag hade för en gångs skull lite krafter över en solig tisdagsmorgon i februari. Jag åt frukost och bestämde mej för att ta en promanad. Det var ganska varmt ute och solen värmde. Jag gick nog runt sakta i solen i säkert två timmar, och bara öppnade alla sinnen. Jag kunde njuta av solen, jag njöt av att se att vintern sakta smälte bort. Jag såg människor stressa till och från saker men brydde mej inte om det. Jag bara njöt av att jag hade ett lugn inom mej. Jag kunde för en liten stund glömma alla bekymmer jag hade och bara vara i friska luften och bara andas.

Ångesten hade släppt lite grann och det var första gången som jag verkligen förstod att allt skulle bli bättre.
Tyvärr gick det inte i den takt jag önskade. Att för en dag känna att vardagen är ganska ok, och inte känna likgiltighet inför allt var en sån otrolig känsla, något som jag nästan glömt bort hur det var. Och att jag sedan trillade tillbaka i honungsburken kändes så totalt meningslöst. Det var ännu värre än innan. Nu hade jag blivit påmind om hur jag varit som frisk, jag hade haft en "bra dag" och trodde att det skulle vara så nu ett tag.

Humöret skulle skifta en tid. Inte bara från dag till dag utan också från timme till timme. Jag kunde stämma träff med en kompis på förmiddagen och när kvällen väl kom kunde jag vara helt förstörd och vara tvungen att avboka. Eller känna mej hyfsat ok på kvällen och vara sugen att göra något dagen efter, men när jag vaknade känna mej totalt likgiltig och hur sliten som helst. Det gjorde mej arg, frustrerad och ledsen. Varför kunde jag inte få må något sånär bra så jag orkade umgås. Jag höll ju på att bli knäpp!

Skillnaderna vart så stora nu. Förut måde jag dåligt hela tiden och hade inga bra dagar emellanåt. Nu skiftade humöret helt utan min kontroll och det var knäckande och naturligtvis väldigt svårt att förstå sej på. Allra minst för mina nära och kära.
Än en gång var min underbara pojkvän vid min sida och hjälpte mej igenom detta också.