Alla har EN dålig dag... eller?
Man brukar ju säga att alla kan ha en dålig dag då och då... men när man har dåliga dagar varje dag i flera veckor, och dessutom bara blir sämre och sämre, då blir man jäkligt rädd och förvirrad.
Så var det för mej i slutet på hösten -06. Det började med att jag fick magkattarr om och om igen som aldrig ville försvinna. Jag sov sämre och sämre, fast även när jag varit ledig över helgen och trott att jag sovit ut, fanns ständigt en trötthetskänsla som var ofantlig.
I takt med att jag var urless på att alltid ha ont i magen, trots alla möjliga kostråd och piller, och en väldigt dålig sömn, blev jag mindre social på min fritid. Valde helst att inte svara i telefon, inte träffa någon för att fika osv. Jag tappade förmågan att hålla koll på när jag behövde tvätta, städade inte och i kylskåpet fanns det ett smörpaket och senap. Jag var i och för sej ganska nyinflyttad, men å andra sidan var de jäkligt ångestfyllt att stoppa nått i den där jäkla kattarr-magen...
Jag har alltid älskat att shoppa på stan, vilket inte fanns på kartan just då. Hur skulle jag bara orka gå ut bland människor och trängas?! Och kanske träffa på nån glad och hurtig jäkel man känner som ska stå och prata!
Jag fullkommligt hatade idén att röra mej ute bland människor i onödan. By the way var det ingenting som roade mej särskilt, eller fanns någon mening och betydelse med. Ingenting spelade någon roll...
Nu har jag berättat lite smått om hur min depression började, fast jag har mycket mer att berätta:)
