Att existera...
Det var dagen efter att jag fått min diagnos, och jag hade träffat min pojkvän och berättat allt. Vi hade bara träffats någon månad och jag var ganska säker på att han skulle tacka för sej och dra. Vem fan vill träffa en rätt så trasig brud som inte orkar tänka på något annat än hur värdelös man är..
Jag åkte till mina föräldrar några dagar. Fick god mat och blev ompysslad. Det här var ju så nytt för alla, inte bara för mej. Jag fick krya-på-dej sms hela tiden och naturligtvis undrade folk varför jag var sjukskriven... Det var ganska jobbigt att förklara, så jag sa bara att jag hade problem att sova, men att det säkert skulle bli bättre snart.
Jag bara orkade inte förklarar för alla just då.
Jag hade ingen koll på någonting, hur det skulle bli med pengar och alla sådana praktiska saker. Sedan var det ju alla andra saker jag funderade över, vad som skulle hända med mej, vad betyder det att vara deprimerad och vad är det?
Jag kunde inte titta på nyheterna på tv, inte ens "vanliga" program. Jag kunde inte gå utanför dörren på en enkel promenad, jag var så jävla rädd för att träffa människor eftersom jag var övertygad om att det syntes på mej hur värdelös och misslyckad jag var.
Dessutom var det jobbigt att kanske träffa någon jag kände, stå och småprata om det som hänt.. det bara fanns inte just då. Tröttheten fanns där hela tiden, total trötthet. Mitt liv handlade bara om att existera: sova, äta mat och dricka vatten...
Jag har alltid varit en person som filosoferat och grubblat, vilket inte alltid inneburit något negativt, men gissa om det var förödande just då.. Jag tänkte mycket på döden, vad som skulle hända mej, om jag någonsin skulle bli mej själv igen.. Vem var jag dessutom?! Det hade jag bara glömt bort helt plötsligt.. Jag beskyllde mej själv för det här, att jag var en svag person som inte orkade med något. Jag var totalt värdelös. Jag var 22 år och hade inte åstadkommit något hittills.. förutom att kört mej själv i botten och blivit sjukskriven.
Att inte ens kunna klara av de mest basala saker, som att gå ut och handla kan kanske verka konstigt. Eller att ta sej in i duschen. Eller att hantera sina räkningar. Äta mat. Ingenting var som förut, och jag trodde på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen.
