Mitt liv efterlyses, har du sett det?
Lägg hela ditt liv i en burk. Skaka om. Samla ihop bitarna och börja leva igen.
Ganska enkelt.. eller?
Det var dagen efter mitt sammanbrott och jag skulle träffa min doktor. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag kände inför besöket... Jag tror att jag var ganska lugn, inga direkta förväntningar. Hur skulle jag kunna ha det egentligen, jag förstod ju inte vad som hände.
I alla fall så blev det min tur och jag gick in i rummet och satte mej på britsen. Hon undrade hur det var med mej, och då kom tårarna igen och jag bara släppte ut allt på en gång.
Vi hade ett långt samtal och hon ställde frågor om hur länge jag mått så här och när jag trodde det började. Jag kunde inte riktigt komma ihåg precis när, men jag insåg att jag mått dåligt i flera månader. Allt blev så solklart. Jag började berätta sanningen, inte bara för min doktor, utan även för mej själv. Nu försökte jag inte dölja, rycka mej i kragen och bortförklara. Jag berättade allt. Vad jag verkligen kännde.
Jag fick ett formulär framför mej med påståenden om olika känslotillstånd och tankar om sej själv att fylla i.
Det var påståenden som tex:
- Du ser livet i svart och känner dig ofta nedstämd.
- Det du brukar tycka om att göra känns inte längre roligt. Även vardagliga sysslor kan kännas omöjliga att genomföra.
- Kanske har du gått ner i vikt och haft dålig aptit.
- Du sover dåligt eller vaknar alltför tidigt.
- Du känner dig mycket trött och energifattig.
- Du nedvärderar dig själv och plågas av skuldkänslor och värdelöshetskänslor.
- Du har svårt att fatta även enkla beslut.
- Din sexuella lust är mycket låg, du kanske t.o.m är impotent.
- Du kanske plågas av ångest.
Jag kryssade i det som jag tyckte stämde in på mej just då. Det var en skrämmande känsla att titta på pappret där någon hade formulerat med ord vad jag kännt, men ändå inte kunnat sätta ord på. Det blev så påtagligt.
Fast, samtidigt också en lättnad. Det fanns någon som kunde förklara för mej att jag hade en depression och att det var förklaringen till att jag kände såhär. En förklaring som jag så länge sökt. Och på 45 minuter hade jag fått den i min hand.
När jag fått smälta det några minuter började min doktor lungt förklara olika alternativ för mej, som tex ångestdämpande medicin och även något för att min sömn skulle bli bättre.
Allt var ganska omtumlande. Herregud, vad skulle hända?! Vad ska dom säga på jobbet?! Och vad ska folk säga omkring mej?!
Sjukskriven... hur länge då?! Vi har ju precis startat ett projekt på jobbet och vi har massor att göra framöver.. Hur ska det gå?
Skam, dåligt samvete.
Min doktor förklarade att en depression inte läker av sej självt på en vecka. Jag blev sjukskriven en månad till att börja med. EN MÅNAD! Men, det har inte jag tid med var min första tanke, men någonstans innom mej förstod jag att det var nödvändigt. Jag kunde inte då förstå vad jag hade framför mej...
Jag fick med mej en lapp hem där det stog:
- Depression
- Sjukskrivning
- Ångestdämpande
Det var ungefär det enda jag kunde ta in just då. Hela mitt liv, allt jag gjorde, jobbet, fritid, pojkvän, failj, allt allt allt låg i en burk som var rejält omskakad och i total oordning. Hur skulle jag nånsin få allt på sin plats igen...
Bit ihop eller bryt ihop?
Under vintern 06, någonstans i november började jag känna en hopplöshet. Vad var de som hände?! Jag kände inte igen mej över huvud taget. Jag var arg, frustrerad och ledsen hela tiden, samtidigt. Jag klarade inte av någonting, jag kände mej värdelös hela tiden. Varför?! Vad var det som hände?! Det kändes som om någon annan styrde mina tankar och min förmåga eller snarare oförmåga att göra något.
Jag förstod att något var fel, att det inte var normalt att känna så här, men jag kunde inte alls förstå vad det handlade om.
Jag har aldrig haft svårt för att gråta, jag har snarare tyckt det varit skönt att bryta ihop fem minuter om något gått på tok, men efter en kort stund har jag ändå tagit mej samman och styrt upp det jag skulle ta tag i. Men nu fanns tårarna där hela tiden och jag kunde knapp sluta om jag börjat.
Helt plötsligt sköljde det över mej en sorts panikkänsla som var ofantlig. Plågande. Ibland kunde den försvinna lika snabbt som den kom, precis som en adrenalinkick, fast med motsatt effekt. Ibland kunde den sitta i hela dagen. När det var som mest skrämmande kom det mitt i natten, som en mardröm. Den ensamhetskänslan, paniken och oron för vad det var som hände går inte att beskriva. Jag hade aldrig känt något liknande.
Om jag var på jobbet när det hände kunde jag relativt bra skaka av mej paniken om jag kastade lite kallt vatten i ansiktet och bara bestämde mej, ibland tvingade mej själv att fungera. Men, hemma behövde jag inte trycka ner alla känslor. Jag var inte tvungen på samma sätt.
I alla fall så var det måndagen den 4:e december då jag inte längre kunde tvinga mej själv att fungera.
På jobbet hade vi en kampanjdag med kollegor från stockholm här, och schemat för dagen var fullspäckat av massa kul saker. Vi gick igenom hela dagsplaneringen och delade upp oss i grupper och började jobba.
Jag kämpade mot gråten hela dagen, piskade mej till att diskutera och prata politik med skolungdommarna. Men efter lunchen när vi skulle tillbaka till kontoret för att göra lite pappersarbete kom den värsta panikattack jag någonsin haft hittills... Jag drog med mej min vän och arbetskamrat till toaletten och bara släppte ut allt. Jag kommer ihog att det kändes som en en svart vattenspiral och att jag drogs länge och längre ner. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade. Min vän höll i mej och fick mej tillslut att andas lugnare. Hon upprepade hela tiden att jag måste ringa min doktor och att jag skulle åka hem.
Jag satt kvar på jobbet en stund och försökte samla mej. Jag hade någon sorts skamkänsla.. dåligt samvete eller något åt det hållet. Jag vet inte för vad, kanske för att jag befann mej i total förvirring och inte hade kontroll på någonting. Vad är det för fel på mej? Jag är ju inte sjuk! Eller?
Tanken på panikångest eller depression fanns inte. Inte alls.
Dagen efter fick jag en tid hos min doktor. Vad var det jag sökte för egentligen?
"Hej! Jag är 22 år och lite förvirrad. Hur botar man det?" Eller: "Hej! Jag sugs ner i en svart vattenspiral flera gånger i veckan. Finns det någon bra dunderkur för det?
Gud så dum,onödig och värdelös jag kände mej...
Tack alla!
Det betyder oerhört mycket att veta att många läste artikeln i VF och letat sej in på bloggen för att skriva vad ni tyckt!
Det var ett stort steg för mej att berätta så öppet vad jag gått och går igenom, men det känns nödvändigt för mej att göra det. Jag ser en samhällsutveckling som driver människor till det yttersta, och många tror jag hamnar i depression eller liknande när hela livet går ut på att jaga, jaga, jaga...
Hör gärna av er igen!
Artikel från VF
Hon har varit ombudsman för SSU sedan januari i fjol. I december blev hon sjukskriven.
- En dag på jobbet rasade allt. Det kändes som en vattenspiral runtomkring mig och att jag bara drogs längre och längre ner. Jag bara grät och grät...
Sandra flyttade hem till sina föräldrar och började ta dag för dag. Ångestdämpande mediciner och terapi hos en psykiatrisjuksköterska bröt den nedåtgående trenden. Efter ungefär en månad började hon kunna sortera tankarna. Långt senare kunde hon börja ta in information från exempelvis nyheter på tv igen.
Sandra är ett exempel på ett vanligt samhällsproblem.
En hjälp på vägen har varit att läsa om andras livshistorier.
- Varenda dag kämpar jag. Varje liten sak, som att ta en fika på stan med en kompis, är en ansträngning tio gånger jobbigare för mig än för någon som är frisk.
AV: Maria Eriksson, VF
Känd från tidning;)
Det känns jättebra att få dela med mej av mina känslor och vad jag har upplevt den senaste tiden. Mina tankar och funderingar... Vilka reaktoner från omgivningen jag fått och en del okunnskap om depression som jag stött på.
Det här är ett stort samhällsproblem som allt fler unga drabbas av. Ja, inte bara unga så klart men det känns som en oroande utveckling minst sagt!
Tyvärr är det väl också så att inte alla söker hjälp när man mår så här dåligt. Men en depression läker inte ut av sej själv. Så är det bara.
Artikeln publiceras någon gång denna veckan, så håll utkik! Dela gärna med dej av vad du tycker och fråga gärna om du undrar över något så ska jag försöka förklara...
