acceptera

Då var det dags att ha ett första utvärderingsmötet. Jag, min arbetsgivare, min handläggare på försäkringskassan, psykiatrisjuksköterska och min läkare skulle träffas för att tillsammans göra upp en rehabiliteringsplan.

Jag var ömsom tillfreds med att alla samtidigt skulle träffas för att prata, ömsom väldigt orolig för vad alla skulle säga. Jag visste inte direkt hur ett sånt här möte gick till även om jag fått det förklarat för mej. Jag drömde mardrömmar om det flera nätter innan att alla hade gaddat ihop sej och bestämt vad som skulle hända, och att jag klev in i ett jättestort rum med ett gigantiskt bord. Jag fick sitta längst bort, så jag hörde knappt vad dom sa. Dom hade kommit fram till att jag var frisk som en nötkärna och att jag skulle återgå till mitt arbete omgående. Den tid jag varit felaktigt sjukskriven skulle jag få jobba igen på övertid. En tung stor klubba föll ner på bordet och alla reste sej upp och lämnade mej kvar i rummet. Av ren panik vaknade jag upp i sängen och var helt genomsvettig. Hur fan skulle detta gå?!
 
Dagen kom och det var dags att göra upp en rehab-plan. Vi träffades på Vårdcentralen i Kil och satte oss ner i ett litet;) konferensrum. Alla presenterade sej utom jag, de visste ju vad jag var för en... Sen kom frågan: "Hur mår du"? Jag böjade nästan skratta, vilken fråga.. Men jag redogjorde för den senaste tiden så gott jag kunde. Sedan berättade min psykiatrisjuksköterska och min läkare om hur de hittills bedömde mitt sjukdomsförlopp. Min handläggare från F-kassan anteckande hela tiden. Hon ställde också frågor om hur jag tänkte kring mitt jobb och om jag just då visste om jag kunde tänka mej att pröva komma tillbaka när det var aktuellt för arbetsträning.

Jag hade egentligen inte alls tänkt så långt. Jag hade fokuserat på att ta dag för dag och komma tillbaka till ett något sånär socialt liv. Att tänka på att börja arbetsträna fick inte plats i mitt huvud. Jag klarade inte av att tänka på politik eller att titta på nyheterna, och hur skulle jag då kunna arbeta med det på heltid. Men, som den duktiga flickan jag är, sa jag ändå att jag var villig att försöka, fast jag inte alls hade ängnat en tanke på det.

Mötet var över efter ca en timme och jag var positivt överraskad. Jag var nöjd. Jag fick fram det jag ville och jag var mycket nöjd med min handläggare från F-kassan. Hon var ganska ung och kompetent och jag fick snabbt förtroende för henne. Jag hade innan fått höra om alla skräckexempel som jobbar  som handläggare i såna här ärenden, men min erfarenhet blev raka motsatsen. Skönt!

Det vi tillsammans kommit fram till var att jag skulle besöka min arbetsplats. Bara besöka och inte göra något förutom att prata med mina kollegor. Ja.. det var ju ok tänkte jag. Det handlade både om att jag skulle få en känsla för om jag över huvudtaget kunde besöka platsen där jag bröt ihop, och om att jag skulle få lite rutin i vardagen igen. Ha en tid att passa, och att komma hem ifrån att ha gjort något. Rutin i vardagen var jag verkligen i behov av.

Jag skulle träffa en psykiatrisjuksköterska för första gången. Jag var inte så nervös alls. Mest förväntansfull.
Jag har alltid haft lättför att prata av mej och inte känt mej obekväm i att prata med utomstående osv.
Det kändes bara skönt att jag skulle få svar på en massa frågor om depression som hade poppat upp inom mej. Hur jag skulle hantera vissa dagar och situationer. Varför det var si och så.

Det fanns ingen, inte en enda som jag tyckte förstod vad jag gick igenom. Och förmodligen var jag den enda i världen som hade en depression. Så löjligt, men så var det just då. Jag var arg och frustrerad av att vara "fånge i mej själv". Därför skulle det bli så skönt att få prata med någon som hade kunskap om detta.

Det var en glad kvinna som mötte mej på vårdcentralen i kil. Jag kände direkt att det skulle vara lätt att öppna mej för henne. Jag minns inte allt vad vi pratade om, men jag vet att jag hade fått en aha-upplevelse när jag kom därifrån. Så många av de symptom och hur en depression yttrar sej, både psykiskt och fysiskt, blev normalt. Det var inte konstigt att jag var så obeskrivligt trött eller likgiltig. Det var inte längre konstigt att jag inte kunde tänka logiskt eller läsa tidning och böcker. Allt det här som jag kämpade med att försöka förstå mej på blev ok. För det var precis vad en depression var. Att vara deprimerad handlar i de allra flesta fall att man ser sej själv som värdelös, och att man inte finner glädje eller lust i något. Att vara deprimerad handlar om att känna skuld och ångest. Skam. Att inte kunna sortera tankarna.

Under den lite dryga en timmen jag satt och pratade hade jag känt nästan helt och fullt att jag var normal. I alla fall i facket "deprimerad". Jag var inte alls konstig. Jag var bara sjuk. Punkt. Ho berättade vidare om olika stadier i en depression och förklarade att detta kommer ta tid, men gav mej lite riktlinjer för hur jag skulle tackla vissa situationer. Vilka fällor jag säkerligen skulle trampa i både en och två gånger. Och med facit i hand hade hon rätt i allt hon sa.

Då när jag hade börjat få bättre dagar blev jag så ivrig och ville "passa på" att göra en massa saker. Träffa vänner, gå ut på stan en sväng, köra bil.. Men, aj vilka konsekvenser det fick. Att vara på stan någon timme med kompis, innebar att jag dagen efter var tillbaka i det svarta dunkla. Ångest. Mitt "batteri" klarade inte av en sådan påfrestning. Det jag egentligen skulle ha gjort de dagar jag mådde bra var att pusta ut och vila. Men, jag höll ju på att bli tokig av att bara vara hemma, och inte få vara normal. Jag ville bara få vara som alla andra en liten stund.

Jag fick ett häfte innan samtalet var slut. "En hjälpande hand". Det var enkel text om vad en depression är och en man som själv gått igenom samma sak som jag skrev hur han kände i början. Det var helt otroligt att läsa. Jag grät hela tiden när jag läste. Det var så känslofyllt. HUR kunde han skriva det om jag gick runt och tänkte hela tiden, fast inte kunnat formulera. Så otroligt skönt och befriande.

Jag var inte ensam i mörkret trots allt.

Jag minns den här dagen så tydligt. Jag hade för en gångs skull lite krafter över en solig tisdagsmorgon i februari. Jag åt frukost och bestämde mej för att ta en promanad. Det var ganska varmt ute och solen värmde. Jag gick nog runt sakta i solen i säkert två timmar, och bara öppnade alla sinnen. Jag kunde njuta av solen, jag njöt av att se att vintern sakta smälte bort. Jag såg människor stressa till och från saker men brydde mej inte om det. Jag bara njöt av att jag hade ett lugn inom mej. Jag kunde för en liten stund glömma alla bekymmer jag hade och bara vara i friska luften och bara andas.

Ångesten hade släppt lite grann och det var första gången som jag verkligen förstod att allt skulle bli bättre.
Tyvärr gick det inte i den takt jag önskade. Att för en dag känna att vardagen är ganska ok, och inte känna likgiltighet inför allt var en sån otrolig känsla, något som jag nästan glömt bort hur det var. Och att jag sedan trillade tillbaka i honungsburken kändes så totalt meningslöst. Det var ännu värre än innan. Nu hade jag blivit påmind om hur jag varit som frisk, jag hade haft en "bra dag" och trodde att det skulle vara så nu ett tag.

Humöret skulle skifta en tid. Inte bara från dag till dag utan också från timme till timme. Jag kunde stämma träff med en kompis på förmiddagen och när kvällen väl kom kunde jag vara helt förstörd och vara tvungen att avboka. Eller känna mej hyfsat ok på kvällen och vara sugen att göra något dagen efter, men när jag vaknade känna mej totalt likgiltig och hur sliten som helst. Det gjorde mej arg, frustrerad och ledsen. Varför kunde jag inte få må något sånär bra så jag orkade umgås. Jag höll ju på att bli knäpp!

Skillnaderna vart så stora nu. Förut måde jag dåligt hela tiden och hade inga bra dagar emellanåt. Nu skiftade humöret helt utan min kontroll och det var knäckande och naturligtvis väldigt svårt att förstå sej på. Allra minst för mina nära och kära.
Än en gång var min underbara pojkvän vid min sida och hjälpte mej igenom detta också.

Det var dagen efter att jag fått min diagnos, och jag hade träffat min pojkvän och berättat allt. Vi hade bara träffats någon månad och jag var ganska säker på att han skulle tacka för sej och dra. Vem fan vill träffa en rätt så trasig brud som inte orkar tänka på något annat än hur värdelös man är..

Jag åkte till mina föräldrar några dagar. Fick god mat och blev ompysslad. Det här var ju så nytt för alla, inte bara för mej. Jag fick krya-på-dej sms hela tiden och naturligtvis undrade folk varför jag var sjukskriven... Det var ganska jobbigt att förklara, så jag sa bara att jag hade problem att sova, men att det säkert skulle bli bättre snart.
Jag bara orkade inte förklarar för alla just då.

Jag hade ingen koll på någonting, hur det skulle bli med pengar och alla sådana praktiska saker. Sedan var det ju alla andra saker jag funderade över, vad som skulle hända med mej, vad betyder det att vara deprimerad och vad är det?

Jag kunde inte titta på nyheterna på tv, inte ens "vanliga" program. Jag kunde inte gå utanför dörren på en enkel promenad, jag var så jävla rädd för att träffa människor eftersom jag var övertygad om att det syntes på mej hur värdelös och misslyckad jag var.
Dessutom var det jobbigt att kanske träffa någon jag kände, stå och småprata om det som hänt.. det bara fanns inte just då. Tröttheten fanns där hela tiden, total trötthet. Mitt liv handlade bara om att existera: sova, äta mat och dricka vatten...

Jag har alltid varit en person som filosoferat och grubblat, vilket inte alltid inneburit något negativt, men gissa om det var förödande just då.. Jag tänkte mycket på döden, vad som skulle hända mej, om jag någonsin skulle bli mej själv igen.. Vem var jag dessutom?! Det hade jag bara glömt bort helt plötsligt.. Jag beskyllde mej själv för det här, att jag var en svag person som inte orkade med något. Jag var totalt värdelös. Jag var 22 år och hade inte åstadkommit något hittills.. förutom att kört mej själv i botten och blivit sjukskriven.

Att inte ens kunna klara av de mest basala saker, som att gå ut och handla kan kanske verka konstigt. Eller att ta sej in i duschen. Eller att hantera sina räkningar. Äta mat. Ingenting var som förut, och jag trodde på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen.

Lägg hela ditt liv i en burk. Skaka om. Samla ihop bitarna och börja leva igen.

Ganska enkelt.. eller?

Det var dagen efter mitt sammanbrott och jag skulle träffa min doktor. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag kände inför besöket... Jag tror att jag var ganska lugn, inga direkta förväntningar. Hur skulle jag kunna ha det egentligen, jag förstod ju inte vad som hände.

I alla fall så blev det min tur och jag gick in i rummet och satte mej på britsen. Hon undrade hur det var med mej, och då kom tårarna igen och jag bara släppte ut allt på en gång.
Vi hade ett långt samtal och hon ställde frågor om hur länge jag mått så här och när jag trodde det började. Jag kunde inte riktigt komma ihåg precis när, men jag insåg att jag mått dåligt i flera månader. Allt blev så solklart. Jag började berätta sanningen, inte bara för min doktor, utan även för mej själv. Nu försökte jag inte dölja, rycka mej i kragen och bortförklara. Jag berättade allt. Vad jag verkligen kännde.

Jag fick ett formulär framför mej med påståenden om olika känslotillstånd och tankar om sej själv att fylla i.
Det var påståenden som tex:

• Du ser livet i svart och känner dig ofta nedstämd.
• Det du brukar tycka om att göra känns inte längre roligt. Även vardagliga sysslor kan kännas omöjliga att genomföra. 
• Kanske har du gått ner i vikt och haft dålig aptit. 
• Du sover dåligt eller vaknar alltför tidigt. 
• Du känner dig mycket trött och energifattig. 
• Du nedvärderar dig själv och plågas av skuldkänslor och värdelöshetskänslor. 
• Du har svårt att fatta även enkla beslut. 
• Din sexuella lust är mycket låg, du kanske t.o.m är impotent. 
• Du kanske plågas av ångest.

Jag kryssade i det som jag tyckte stämde in på mej just då. Det var en skrämmande känsla att titta på pappret där någon hade formulerat med ord vad jag kännt, men ändå inte kunnat sätta ord på. Det blev så påtagligt.

Fast, samtidigt också en lättnad. Det fanns någon som kunde förklara för mej att jag hade en depression och att det var förklaringen till att jag kände såhär. En förklaring som jag så länge sökt. Och på 45 minuter hade jag fått den i min hand.

När jag fått smälta det några minuter började min doktor lungt förklara olika alternativ för mej, som tex ångestdämpande medicin och även något för att min sömn skulle bli bättre.

Allt var ganska omtumlande. Herregud, vad skulle hända?! Vad ska dom säga på jobbet?! Och vad ska folk säga omkring mej?!

Sjukskriven... hur länge då?! Vi har ju precis startat ett projekt på jobbet och vi har massor att göra framöver.. Hur ska det gå?

Skam, dåligt samvete.

Min doktor förklarade att en depression inte läker av sej självt på en vecka. Jag blev sjukskriven en månad till att börja med. EN MÅNAD! Men, det har inte jag tid med var min första tanke, men någonstans innom mej förstod jag att det var nödvändigt. Jag kunde inte då förstå vad jag hade framför mej...

Jag fick med mej en lapp hem där det stog: 

• Depression
• Sjukskrivning
• Ångestdämpande

 Det var ungefär det enda jag kunde ta in just då. Hela mitt liv, allt jag gjorde, jobbet, fritid, pojkvän, failj, allt allt allt låg i en burk som var rejält omskakad och i total oordning. Hur skulle jag nånsin få allt på sin plats igen...

I alla fall så var det måndagen den 4:e december då jag inte längre kunde tvinga mej själv att fungera.

På jobbet hade vi en kampanjdag med kollegor från stockholm här, och schemat för dagen var fullspäckat av massa kul saker. Vi gick igenom hela dagsplaneringen och delade upp oss i grupper och började jobba.

Jag kämpade mot gråten hela dagen, piskade mej till att diskutera och prata politik med skolungdommarna. Men efter lunchen när vi skulle tillbaka till kontoret för att göra lite pappersarbete kom den värsta panikattack jag någonsin haft hittills... Jag drog med mej min vän och arbetskamrat till toaletten och bara släppte ut allt. Jag kommer ihog att det kändes som en en svart vattenspiral och att jag drogs länge och längre ner. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade. Min vän höll i mej och fick mej tillslut att andas lugnare. Hon upprepade hela tiden att jag måste ringa min doktor och att jag skulle åka hem.

Jag satt kvar på jobbet en stund och försökte samla mej. Jag hade någon sorts skamkänsla.. dåligt samvete eller något åt det hållet. Jag vet inte för vad, kanske för att jag befann mej i total förvirring och inte hade kontroll på någonting. Vad är det för fel på mej? Jag är ju inte sjuk! Eller?

Tanken på panikångest eller depression fanns inte. Inte alls.

Dagen efter fick jag en tid hos min doktor. Vad var det jag sökte för egentligen? 

"Hej! Jag är 22 år och lite förvirrad. Hur botar man det?" Eller: "Hej! Jag sugs ner i en svart vattenspiral flera gånger i veckan. Finns det någon bra dunderkur för det?

Gud så dum,onödig och värdelös jag kände mej...

Man brukar ju säga att alla kan ha en dålig dag då och då... men när man har dåliga dagar varje dag i flera veckor, och dessutom bara blir sämre och sämre, då blir man jäkligt rädd och förvirrad.

Så var det för mej i slutet på hösten -06. Det började med att jag fick magkattarr om och om igen som aldrig ville försvinna. Jag sov sämre och sämre, fast även när jag varit ledig över helgen och trott att jag sovit ut, fanns ständigt en trötthetskänsla som var ofantlig.

I takt med att jag var urless på att alltid ha ont i magen, trots alla möjliga kostråd och piller, och en väldigt dålig sömn, blev jag mindre social på min fritid. Valde helst att inte svara i telefon, inte träffa någon för att fika osv. Jag tappade förmågan att hålla koll på när jag behövde tvätta, städade inte och i kylskåpet fanns det ett smörpaket och senap. Jag var i och för sej ganska nyinflyttad, men å andra sidan var de jäkligt ångestfyllt att stoppa nått i den där jäkla kattarr-magen...

Jag har alltid älskat att shoppa på stan, vilket inte fanns på kartan just då. Hur skulle jag bara orka gå ut bland människor och trängas?! Och kanske träffa på nån glad och hurtig jäkel man känner som ska stå och prata!
Jag fullkommligt hatade idén att röra mej ute bland människor i onödan. By the way var det ingenting som roade mej särskilt, eller fanns någon mening och betydelse med. Ingenting spelade någon roll...


Nu har jag berättat lite smått om hur min depression började, fast jag har mycket mer att berätta:)

Jag är en duktig tjej på 22 år. Jag betalar av mitt billån, kommer i tid, säger inte ifrån för mycket. Äter mat, dricker mycket vatten.
Jag är flexibel, stresstålig och kan tänka mej att jobba 26 timmer om dygnet utan att blinka.
Jag hänger mycket väl med i samhällsdebatten, är allmänbildad. Jag är snäll och omtänksam, ser till att min familj och mina vänner mår bra.
Jag dricker alkohol i lagom mängd och ser till att inte bli för berusad.
Jag kör sällan för fort. Är mycket morgonpigg. Tränar gärna 4 gånger i veckan.
Ser till att eliminera mina eventuella fördommar och lämnar gärna en slant till välgörenhet av olika slag.
Jag ljuger aldrig och är alltid glad. Jag tål att ta kritik och försöker alltid utvinna något konstruktivt av denna.
Jag har aldrig snattat.
Städar gärna, diskar så fort jag har lagat mat. Tvättar regelbundet en gång i veckan.
Jag ser också till att alltid se fin ut, besöker min frisör en gång i månaden. Jag vårdar mina naglar och är alltid moderiktig.

Jag är rakt igenom felfri. Visst är det underbart:p

www.depressionslinjen.com