Artikel från VF
Smart. Effektiv. Duktig. Snygg.
Politiskt engagerad vid 13 års ålder, tidigt kommunala uppdrag i Kil, ombudsman för SSU Värmland under den hektiska valrörelsen...
Och så: depression.
Sandra Ståhl, 22, hade aldrig tänkt tanken innan sjukdomen drabbade henne.
Kontrasterna i hennes tillvaro kunde inte ha blivit större.
Ung och lyckad till att uppleva sig själv vara totalt värdelös.
Sandra beskriver hur berget att ta sig över innan hon kunde ta sig in i duschen eller ta tag i disken, kändes oöverstigligt. Hennes målande förklaringar av sin känsla är att vara instängd i en egen bubbla, eller en honungsburk - där allt går segt och långsamt.
Hon har varit ombudsman för SSU sedan januari i fjol. I december blev hon sjukskriven.
- Under valrörelsen arbetade jag mycket mer än heltid - allt var politik. Jag önskar att jag hade förstått att begränsa det till jobbet - men allt är ju samtidigt så viktigt och roligt.
Efter valet lades arbetsordningen på SSU-kontoret om. Alla nedlagda arbetstimmar kom i kapp henne:
- Jag kände mig trött hela tiden, som om jag skulle kunna sova en vecka. Inget var roligt längre. Minsta motgång kändes enorm och jag var väldigt känslig och skör. Fick magkatarr som inte vill ge med sig. Det började kännas som om allt gick i ultrarapid och samtidigt tänkte jag: Herregud, klarar jag ingenting?
Hon höll skenet uppe på jobbet, men hemma stängde hon av mer och mer. Lät bli att svara i telefonen hemma, fick ångestattacker om nätterna.
- En dag på jobbet rasade allt. Det kändes som en vattenspiral runtomkring mig och att jag bara drogs längre och längre ner. Jag bara grät och grät...
En kollega såg, höll i och upprepade att Sandra måste gå till doktorn.
Dagen efter fick hon diagnosen depression.
- Det slog mig aldrig innan att det kunde röra sig om det - det var konstigt alltihop och allt snurrade i huvudet. Skammen - hur skulle jag hantera det och förklara för folk vad det handlade om? Det kändes som om jag hade stämpeln "misslyckad" i pannan och jag upplevde mig som värdelös - vad ska det bli av mig? Ensamhetskänslan av att ingen förstår hur jag mår - inte ens jag själv gjorde ju det!
Sandra flyttade hem till sina föräldrar och började ta dag för dag. Ångestdämpande mediciner och terapi hos en psykiatrisjuksköterska bröt den nedåtgående trenden. Efter ungefär en månad började hon kunna sortera tankarna. Långt senare kunde hon börja ta in information från exempelvis nyheter på tv igen.
- Det gråa luckrades upp mer och mer.
Men hela tiden har hon kämpat, inte bara med sin sjukdom, utan också mot omgivningens attityd:
- Ryck upp dig! Alla kan ha en dålig dag.
Den kommentaren har hon hört - men också känt gentemot sig själv.
- Jag har varit arg, dels över varför jag försatt mig själv i den här situationen, dels över folks okunskap. Man kan faktiskt se fräsch ut ibland trots att man är sjukskriven för depression. Det syns inte alltid utanpå.
Sandra avsa sig de kommunala uppdragen i Kil för att bli frisk.
Engagemanget kommer alltid att finnas där - men med gränser i framtiden.
- Jag kommer att söka mig till lugnet och säga ifrån tidigare, lära känna kroppens signaler. Sluta jaga adrenalinkickar - det är livsviktigt att kunna ta dagen som den kommer och inse att en vanlig dag är bra.
Sandra är ett exempel på ett vanligt samhällsproblem.
Det är också därför hon vill berätta.
- Det finns så många krav: man ska vara bäst, tjäna mycket pengar och göra karriär snabbt och vi målar upp en fasad av att vi är duktiga och lyckade. I jobbannonserna kan man läsa att man ska ha många bollar i luften, vara stresstålig och flexibel - men vad betyder det egentligen? Och är det egentligen något att sträva efter?
En hjälp på vägen har varit att läsa om andras livshistorier.
- Att läsa hur andra tänkt hjälper mycket. Att se att jag inte är konstig - det finns fler som gått igenom samma sak och det är inte onormalt att känna och tänka som jag gör.
Sandra arbetstränar just nu.
Hon lovordar sin familj, sin pojkvän, läkare och psykatrisjuksköterska - men största jobbet är förstås hennes eget.
- Varenda dag kämpar jag. Varje liten sak, som att ta en fika på stan med en kompis, är en ansträngning tio gånger jobbigare för mig än för någon som är frisk.
- Jag kommer att bära med mig det här hela livet. Jag har lärt mig mycket, men jag kommer också att vara rädd att det händer igen. Men längtan efter att komma tillbaka till mitt liv, hur det än kommer att se ut, är stor.
AV: Maria Eriksson, VF
AV: Maria Eriksson, VF
Kommentarer
Postat av: erika
fick ingen vf imorse men det blev en bra dag ändå ;)
Såg dig på stan och tänkte på att är så himla snygg. tja, kan läta ytligt kanske men faktum är att det var precis så jag tänkte. När jag kom hem i kväll hade vi fått vf i alla fall och så läste jag om dig och så fick jag lite dåligt samvete för jag minns ju att jag träffade dig på hemköp och att du berättade att det var tungt. men inte tänkte jag på det idag. kunde ju ha frågat hur det var men sen kom jag på att det var ju "duktiga erika" som fick så där dåligt samvete så nu är jag bara glad att jag såg en snygg, gammal, fin klasskompis på stan och kanske kan hon vilja ta en fika nån dag när vi båda orkar och har tid. kram
Postat av: Kalle Larsson
Modigt och duktigt av dej att ställa upp på en intervju. Tror att du än en gång inspirerar andra :)
KRAM
Trackback
