acceptera

Under vintern 06, någonstans i november började jag känna en hopplöshet. Vad var de som hände?! Jag kände inte igen mej över huvud taget. Jag var arg, frustrerad och ledsen hela tiden, samtidigt. Jag klarade inte av någonting, jag kände mej värdelös hela tiden. Varför?! Vad var det som hände?! Det kändes som om någon annan styrde mina tankar och min förmåga eller snarare oförmåga att göra något.

Jag förstod att något var fel, att det inte var normalt att känna så här, men jag kunde inte alls förstå vad det handlade om.

Jag har aldrig haft svårt för att gråta, jag har snarare tyckt det varit skönt att bryta ihop fem minuter om något gått på tok, men efter en kort stund har jag ändå tagit mej samman och styrt upp det jag skulle ta tag i. Men nu fanns tårarna där hela tiden och jag kunde knapp sluta om jag börjat.

Helt plötsligt sköljde det över mej en sorts panikkänsla som var ofantlig. Plågande. Ibland kunde den försvinna lika snabbt som den kom, precis som en adrenalinkick, fast med motsatt effekt. Ibland kunde den sitta i hela dagen. När det var som mest skrämmande kom det mitt i natten, som en mardröm. Den ensamhetskänslan, paniken och oron för vad det var som hände går inte att beskriva. Jag hade aldrig känt något liknande.

Om jag var på jobbet när det hände kunde jag relativt bra skaka av mej paniken om jag kastade lite kallt vatten i ansiktet och bara bestämde mej, ibland tvingade mej själv att fungera. Men, hemma behövde jag inte trycka ner alla känslor. Jag var inte tvungen på samma sätt.

I alla fall så var det måndagen den 4:e december då jag inte längre kunde tvinga mej själv att fungera.

På jobbet hade vi en kampanjdag med kollegor från stockholm här, och schemat för dagen var fullspäckat av massa kul saker. Vi gick igenom hela dagsplaneringen och delade upp oss i grupper och började jobba.

Jag kämpade mot gråten hela dagen, piskade mej till att diskutera och prata politik med skolungdommarna. Men efter lunchen när vi skulle tillbaka till kontoret för att göra lite pappersarbete kom den värsta panikattack jag någonsin haft hittills... Jag drog med mej min vän och arbetskamrat till toaletten och bara släppte ut allt. Jag kommer ihog att det kändes som en en svart vattenspiral och att jag drogs länge och längre ner. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade. Min vän höll i mej och fick mej tillslut att andas lugnare. Hon upprepade hela tiden att jag måste ringa min doktor och att jag skulle åka hem.

Jag satt kvar på jobbet en stund och försökte samla mej. Jag hade någon sorts skamkänsla.. dåligt samvete eller något åt det hållet. Jag vet inte för vad, kanske för att jag befann mej i total förvirring och inte hade kontroll på någonting. Vad är det för fel på mej? Jag är ju inte sjuk! Eller?

Tanken på panikångest eller depression fanns inte. Inte alls.

Dagen efter fick jag en tid hos min doktor. Vad var det jag sökte för egentligen? 

"Hej! Jag är 22 år och lite förvirrad. Hur botar man det?" Eller: "Hej! Jag sugs ner i en svart vattenspiral flera gånger i veckan. Finns det någon bra dunderkur för det?

Gud så dum,onödig och värdelös jag kände mej...