acceptera

Lägg hela ditt liv i en burk. Skaka om. Samla ihop bitarna och börja leva igen.

Ganska enkelt.. eller?

Det var dagen efter mitt sammanbrott och jag skulle träffa min doktor. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag kände inför besöket... Jag tror att jag var ganska lugn, inga direkta förväntningar. Hur skulle jag kunna ha det egentligen, jag förstod ju inte vad som hände.

I alla fall så blev det min tur och jag gick in i rummet och satte mej på britsen. Hon undrade hur det var med mej, och då kom tårarna igen och jag bara släppte ut allt på en gång.
Vi hade ett långt samtal och hon ställde frågor om hur länge jag mått så här och när jag trodde det började. Jag kunde inte riktigt komma ihåg precis när, men jag insåg att jag mått dåligt i flera månader. Allt blev så solklart. Jag började berätta sanningen, inte bara för min doktor, utan även för mej själv. Nu försökte jag inte dölja, rycka mej i kragen och bortförklara. Jag berättade allt. Vad jag verkligen kännde.

Jag fick ett formulär framför mej med påståenden om olika känslotillstånd och tankar om sej själv att fylla i.
Det var påståenden som tex:

• Du ser livet i svart och känner dig ofta nedstämd.
• Det du brukar tycka om att göra känns inte längre roligt. Även vardagliga sysslor kan kännas omöjliga att genomföra. 
• Kanske har du gått ner i vikt och haft dålig aptit. 
• Du sover dåligt eller vaknar alltför tidigt. 
• Du känner dig mycket trött och energifattig. 
• Du nedvärderar dig själv och plågas av skuldkänslor och värdelöshetskänslor. 
• Du har svårt att fatta även enkla beslut. 
• Din sexuella lust är mycket låg, du kanske t.o.m är impotent. 
• Du kanske plågas av ångest.

Jag kryssade i det som jag tyckte stämde in på mej just då. Det var en skrämmande känsla att titta på pappret där någon hade formulerat med ord vad jag kännt, men ändå inte kunnat sätta ord på. Det blev så påtagligt.

Fast, samtidigt också en lättnad. Det fanns någon som kunde förklara för mej att jag hade en depression och att det var förklaringen till att jag kände såhär. En förklaring som jag så länge sökt. Och på 45 minuter hade jag fått den i min hand.

När jag fått smälta det några minuter började min doktor lungt förklara olika alternativ för mej, som tex ångestdämpande medicin och även något för att min sömn skulle bli bättre.

Allt var ganska omtumlande. Herregud, vad skulle hända?! Vad ska dom säga på jobbet?! Och vad ska folk säga omkring mej?!

Sjukskriven... hur länge då?! Vi har ju precis startat ett projekt på jobbet och vi har massor att göra framöver.. Hur ska det gå?

Skam, dåligt samvete.

Min doktor förklarade att en depression inte läker av sej självt på en vecka. Jag blev sjukskriven en månad till att börja med. EN MÅNAD! Men, det har inte jag tid med var min första tanke, men någonstans innom mej förstod jag att det var nödvändigt. Jag kunde inte då förstå vad jag hade framför mej...

Jag fick med mej en lapp hem där det stog: 

• Depression
• Sjukskrivning
• Ångestdämpande

 Det var ungefär det enda jag kunde ta in just då. Hela mitt liv, allt jag gjorde, jobbet, fritid, pojkvän, failj, allt allt allt låg i en burk som var rejält omskakad och i total oordning. Hur skulle jag nånsin få allt på sin plats igen...