AHA-upplevelse

Jag skulle träffa en psykiatrisjuksköterska för första gången. Jag var inte så nervös alls. Mest förväntansfull.
Jag har alltid haft lättför att prata av mej och inte känt mej obekväm i att prata med utomstående osv.
Det kändes bara skönt att jag skulle få svar på en massa frågor om depression som hade poppat upp inom mej. Hur jag skulle hantera vissa dagar och situationer. Varför det var si och så.

Det fanns ingen, inte en enda som jag tyckte förstod vad jag gick igenom. Och förmodligen var jag den enda i världen som hade en depression. Så löjligt, men så var det just då. Jag var arg och frustrerad av att vara "fånge i mej själv". Därför skulle det bli så skönt att få prata med någon som hade kunskap om detta.

Det var en glad kvinna som mötte mej på vårdcentralen i kil. Jag kände direkt att det skulle vara lätt att öppna mej för henne. Jag minns inte allt vad vi pratade om, men jag vet att jag hade fått en aha-upplevelse när jag kom därifrån. Så många av de symptom och hur en depression yttrar sej, både psykiskt och fysiskt, blev normalt. Det var inte konstigt att jag var så obeskrivligt trött eller likgiltig. Det var inte längre konstigt att jag inte kunde tänka logiskt eller läsa tidning och böcker. Allt det här som jag kämpade med att försöka förstå mej på blev ok. För det var precis vad en depression var. Att vara deprimerad handlar i de allra flesta fall att man ser sej själv som värdelös, och att man inte finner glädje eller lust i något. Att vara deprimerad handlar om att känna skuld och ångest. Skam. Att inte kunna sortera tankarna.

Under den lite dryga en timmen jag satt och pratade hade jag känt nästan helt och fullt att jag var normal. I alla fall i facket "deprimerad". Jag var inte alls konstig. Jag var bara sjuk. Punkt. Ho berättade vidare om olika stadier i en depression och förklarade att detta kommer ta tid, men gav mej lite riktlinjer för hur jag skulle tackla vissa situationer. Vilka fällor jag säkerligen skulle trampa i både en och två gånger. Och med facit i hand hade hon rätt i allt hon sa.

Då när jag hade börjat få bättre dagar blev jag så ivrig och ville "passa på" att göra en massa saker. Träffa vänner, gå ut på stan en sväng, köra bil.. Men, aj vilka konsekvenser det fick. Att vara på stan någon timme med kompis, innebar att jag dagen efter var tillbaka i det svarta dunkla. Ångest. Mitt "batteri" klarade inte av en sådan påfrestning. Det jag egentligen skulle ha gjort de dagar jag mådde bra var att pusta ut och vila. Men, jag höll ju på att bli tokig av att bara vara hemma, och inte få vara normal. Jag ville bara få vara som alla andra en liten stund.


Jag fick ett häfte innan samtalet var slut. "En hjälpande hand". Det var enkel text om vad en depression är och en man som själv gått igenom samma sak som jag skrev hur han kände i början. Det var helt otroligt att läsa. Jag grät hela tiden när jag läste. Det var så känslofyllt. HUR kunde han skriva det om jag gick runt och tänkte hela tiden, fast inte kunnat formulera. Så otroligt skönt och befriande.


Jag var inte ensam i mörkret trots allt.






Kommentarer
Postat av: Mimi

Känner igen mig massor... Har varit i din sits för ca ett år sedan...

2007-06-25 @ 20:23:54
URL: http://curiosa.blogg.se
Postat av: Busan


Jag är så stolt över dig Sandra!
Grattis till anställningen!
Stor kram!

2007-07-07 @ 21:11:58
Postat av: Susanne Gärtner

Hej Sandra! Tycker du är stark som berättar allt i din blogg! OM jag kan göra något finns jag här! Du är en underbar vän! Kramar från Susanne

2007-08-02 @ 12:11:26
URL: http://susanne25.blogg.se
Postat av: Annifey

Hej Sandra!
Jag hittade hit via din kommentar i Busans blogg.
Jag ville bara berätta att jag delar din erfarenhet. Själv har jag dragits med depressioner sen jag var i tonåren. Haft svårt att hitta rätt spår igen och kännt mig oförstådd och ensam.
Jag har sökt hjälp många gånger men fick det inte förrän jag flyttade hem till Kil igen. När jag kontaktade VC där blev jag sedd, hörd och någon tog sig tid med mig. Idag, ett par år efter att jag äntligen tog mig upp över ytan kan jag leva ett normalt liv. Jag känner glädje och kan hantera livets "downsides".
Det finns ett bra liv bortom depressionen!
*kram*

2007-08-13 @ 23:26:32
URL: http://www.bergqvisten.net

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0