acceptera

Jag minns den här dagen så tydligt. Jag hade för en gångs skull lite krafter över en solig tisdagsmorgon i februari. Jag åt frukost och bestämde mej för att ta en promanad. Det var ganska varmt ute och solen värmde. Jag gick nog runt sakta i solen i säkert två timmar, och bara öppnade alla sinnen. Jag kunde njuta av solen, jag njöt av att se att vintern sakta smälte bort. Jag såg människor stressa till och från saker men brydde mej inte om det. Jag bara njöt av att jag hade ett lugn inom mej. Jag kunde för en liten stund glömma alla bekymmer jag hade och bara vara i friska luften och bara andas.

Ångesten hade släppt lite grann och det var första gången som jag verkligen förstod att allt skulle bli bättre.
Tyvärr gick det inte i den takt jag önskade. Att för en dag känna att vardagen är ganska ok, och inte känna likgiltighet inför allt var en sån otrolig känsla, något som jag nästan glömt bort hur det var. Och att jag sedan trillade tillbaka i honungsburken kändes så totalt meningslöst. Det var ännu värre än innan. Nu hade jag blivit påmind om hur jag varit som frisk, jag hade haft en "bra dag" och trodde att det skulle vara så nu ett tag.

Humöret skulle skifta en tid. Inte bara från dag till dag utan också från timme till timme. Jag kunde stämma träff med en kompis på förmiddagen och när kvällen väl kom kunde jag vara helt förstörd och vara tvungen att avboka. Eller känna mej hyfsat ok på kvällen och vara sugen att göra något dagen efter, men när jag vaknade känna mej totalt likgiltig och hur sliten som helst. Det gjorde mej arg, frustrerad och ledsen. Varför kunde jag inte få må något sånär bra så jag orkade umgås. Jag höll ju på att bli knäpp!

Skillnaderna vart så stora nu. Förut måde jag dåligt hela tiden och hade inga bra dagar emellanåt. Nu skiftade humöret helt utan min kontroll och det var knäckande och naturligtvis väldigt svårt att förstå sej på. Allra minst för mina nära och kära.
Än en gång var min underbara pojkvän vid min sida och hjälpte mej igenom detta också.