Grattis- Du har vunnit ett pissigt liv
Likgiltig. What ever. Mmm, kanske det. Jo, visst. Nja, vet inte.
Att gå från att vara en person som har åsikter om det mesta till att inte bry sej ett skit om något känns märkligt. Nu när jag har fått perspektiv på det hela känns det som att ha tappat bort en stor bit av sej själv, och jag hade också en tor oro för att engagemanget inte skulle komma tillbaka.
En del dagar ville jag låtsas som att jag inte fanns. Jag ville bara dra täcket över huvudet och bara hoppas på att ingen skulle ringa eller dyka upp och titta till mej. Trots att jag kände mej ensammast i hela världen så ville jag bara vara för mej själv. Jag hade ingen energi till att bry mej om något annat omkring mej. Inte att prata i telefon eller sitta brevid någon annan i TV-soffan eller ta en fika med en kompis.
Den enda jag kände mej riktigt trygg med var min pojkvän. Han lät mej vara precis som jag var just för dagn och försökte inte muntra upp mej. Han lärde sej ganska snabbt hur han skulle hantera mina svängar från timme till timme, från totalt förtvivlad till att vilja prata om vad jag tänkte och kände.
Jag befann mej i någon slags jämn grumlighet. Det fanns inga "bra" dagar just då. Jag var bara ledsen hela tiden. Jag hade börjat äta ångestdämpande tabletter, fast det skulle nog dröja några veckor innan jag kunde märka någon skillnad.
Tröttheten plågade mej. Även om jag sov fram till fyra på eftermiddagen skulle jag kunnat sova ännu mer. Jag var också väldigt lättstressad. Bara att flytta några glas från vardagsrummet till köket kunde vara precis det jag orkade den dagen. Så alla sådana saker fick jag lämna till min pojkvän.
Jag har alltid varit en ansvarsfull person som varit noga med tider osv, så att "leva" i en honungsburk var väldigt stressande i sej. Ännu ett bevis på att jag inte klarade av något.
Min doktor hade förklarat att min vardag skulle se ut så här ett tag innan tabletterna jag fått skulle göra verkan, men min kunskap om vad depression egentligen innebar var väldigt knapp. Det är klart att innan detta drabbade mej, visste jag ju i stora drag vad en depression var, men det spelade ingen roll över huvudtaget just då. Att tänka lågiskt fanns inte på kartan. Tankar, känslor och kroppns signaler gick inte att kontrollera och än mindre att förstå sej på.
Min doktor sa att det skulle bli bättre, men det var ingenting jag kunde tro på. HUR skulle det gå till?
Men, det skulle det bli.
Att gå från att vara en person som har åsikter om det mesta till att inte bry sej ett skit om något känns märkligt. Nu när jag har fått perspektiv på det hela känns det som att ha tappat bort en stor bit av sej själv, och jag hade också en tor oro för att engagemanget inte skulle komma tillbaka.
En del dagar ville jag låtsas som att jag inte fanns. Jag ville bara dra täcket över huvudet och bara hoppas på att ingen skulle ringa eller dyka upp och titta till mej. Trots att jag kände mej ensammast i hela världen så ville jag bara vara för mej själv. Jag hade ingen energi till att bry mej om något annat omkring mej. Inte att prata i telefon eller sitta brevid någon annan i TV-soffan eller ta en fika med en kompis.
Den enda jag kände mej riktigt trygg med var min pojkvän. Han lät mej vara precis som jag var just för dagn och försökte inte muntra upp mej. Han lärde sej ganska snabbt hur han skulle hantera mina svängar från timme till timme, från totalt förtvivlad till att vilja prata om vad jag tänkte och kände.
Jag befann mej i någon slags jämn grumlighet. Det fanns inga "bra" dagar just då. Jag var bara ledsen hela tiden. Jag hade börjat äta ångestdämpande tabletter, fast det skulle nog dröja några veckor innan jag kunde märka någon skillnad.
Tröttheten plågade mej. Även om jag sov fram till fyra på eftermiddagen skulle jag kunnat sova ännu mer. Jag var också väldigt lättstressad. Bara att flytta några glas från vardagsrummet till köket kunde vara precis det jag orkade den dagen. Så alla sådana saker fick jag lämna till min pojkvän.
Jag har alltid varit en ansvarsfull person som varit noga med tider osv, så att "leva" i en honungsburk var väldigt stressande i sej. Ännu ett bevis på att jag inte klarade av något.
Min doktor hade förklarat att min vardag skulle se ut så här ett tag innan tabletterna jag fått skulle göra verkan, men min kunskap om vad depression egentligen innebar var väldigt knapp. Det är klart att innan detta drabbade mej, visste jag ju i stora drag vad en depression var, men det spelade ingen roll över huvudtaget just då. Att tänka lågiskt fanns inte på kartan. Tankar, känslor och kroppns signaler gick inte att kontrollera och än mindre att förstå sej på.
Min doktor sa att det skulle bli bättre, men det var ingenting jag kunde tro på. HUR skulle det gå till?
Men, det skulle det bli.
Kommentarer
Trackback
